Valborgs. 

Emil Jensen. Igårkväll. 

Så kan det gå då man har tråkigt och hittar en blond peruk. Med lillebror min som fotograf, Emelie i blond peruk. Enjoy ;  

Jag ska.  

Och så var mina lockar borta. Konstigt, men sant. Vi säger väl på återseende. Så här såg jag ut igår;

En dröm för dig, en dröm för oss som längtar efter nån som håller om oss hårt. 

Min hjärna blandar kenttexter, till dig;  

Du stryker fingrarna lätt mot min kind, och i ett ögonblick då allt står still.  

(Men så nära får ingen gå.) Vi ligger tysta i en krater, ler. Det finns inga ord 

för det, på det här jävla språket.  Jag kan inte ens semin nervösa tunna hand 

som söker din. Att du vill vara min. Vi står rygg mot rygg. Där du bara ler och 

ligger still.  

Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål. Genom hålet i 

mitt hjärta kommer räddningen till slut.  Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag 

vara rädd? Berätta för mig hur man bryter isen. 

Och då kommer känslan, den smygande känslan. Den enda jag inte rår på. 

För att presentera ett svin. Kärleken räckte nog halvvägs, men vi gick för långt  

för att vända om. Domen föll, trots att du alltid använt kontroll. Hur långt man än 

har kommit är det alltid längre kvar. Så fanns det inget att egentligen säga, det  

bara blev som det blev. Om jag hade lite kärlek så var den till dig. Så länge hjärtat 

mitt står, så minns jag dig när du stack ett hål i min kevlarsjäl. 

Om du var här, idag, igår, igen. Snurra min jord igen. Det blev en ensam lång 

väg hem. Älskling, det är livet. Det som var du och jag. Jag tänker på dig, ibland.  

Hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar. Det går över, det går över,  

det går aldrig över. 

(I en sällsynt lycklig dröm. Cirkeln sluts igen.)  

Bon Iver. 

Den här åt jag idag, den var lika stor som smaklös. 
 

Några bilder som låg på skrivbordet. Med mig bakom kameran och lite olika framför helt enkelt; 

Aiaiai.